Det var klent beställt med den svenska sjöfarten vid 1700-talets början. Det stora nordiska kriget som bröt ut vid denna tidpunkt och kom att plåga landet i två decennierna gjorde inte saken bättre. Efter kriget gjordes en stor upphämtning av den i det närmsta försumbara utrikessjöfarten. På blott fem år gick den från praktiskt taget inga fartyg alls till nästan 500 stycken! Dessvärre var skeppen små; 90% av dem mätte under 100 läster och så små skepp är inte lämpade för långväga transporter. När det svenska ostindiska kompaniet började sin verksamhet tvingades det därför bygga nya och större skepp.
De första oktrojerna bjöd på mestadels skepp av den mindre storleken. De kom med tiden att växa betydligt; dels för att man blev duktigare på att bygga större, dels för att man ville maximera förtjänsten genom större lastutrymme. Under de två första oktrojerna växlade skeppens dräktighet mellan 200-387 läster (1 läst = 2,5 ton). Under tredje oktrojen var dräktigheten 236-460 läster för att under den fjärde pendla mellan 350-542. Den fjärde oktrojen kom ironiskt nog att rymma såväl det största som det minsta skeppet i kompaniets historia; Westergöthland på 162 läster respektive Drottningen på 542 läster. I den femte oktrojen hade det svenska ostindiska kompaniet redan gjort sorti och inga fler skepp avseglade mot Asien. Det gamla kompaniet hade fortfarande skulder i Ostindien så det nya kompaniet vågade sig inte dit. (Man misstänkte på goda grunder att kineserna inte skulle göra någon åtskillnad mellan det nya och det gamla kompaniet då de förde samma flagga.) Istället fick den femte oktrojens skepp nöja sig med handel inom Europa.
Skeppen var förhållandevis tungt bestyckade för att vara fredliga handelsfartyg, i synnerhet under kompaniets första tid. Det var inte ovanligt med 25-30 kanoner! Under senare oktrojer minskade de till 10-20 kanoner, trots att skeppen då var så mycket större. Kanonerna kom så vitt man vet aldrig till användning i skarpa lägen utan användes uteslutande för ceremoniellt bruk. Så skulle exempelvis åtta skott avlossas när en superkargör kom ombord eller lämnade skeppet. Andra tillfällen då man lät kanonrören ljuda var när man passerade fästningen vid Elfsborg, vid avresa och ankomst, vid möten med främmande skepp, vid begravningar, etc. När det vankades ett guvernörsbesök skulle kanoner till ett antal av 16 avlossas. Det kan förefalla onödigt med så många kanoner som bara användes i galanterisyfte men de ingav säkerligen en stor respekt för de som kom inför dess mynningar. Och det kan ha avhållit inte så få sjörövare från att försöka kapa skeppen. Vidare kan det inte uteslutas att kanonerna hade en viss påtryckningseffekt vid besvärliga förhandlingar om passager, avgifter, skatter eller vad som nu kunde inträffa under dess färd.
Skeppens fiender var inte bara pirater, kapare, politiska motståndare, fientligt inställda furstar, utländska konkurrenter och vädermakternas nyckfulla gudar. Dess värsta fiende var förmodligen skeppsvarvsflugan och skeppsmasken. Dessa glupska insekter kunde mala ned det hårdaste ekvirket till träsmulor. Enda skyddet var att belägga skrovet med bly- och kopparplåtsbitar eller att spika fast tusentals kopparspikar med stora platta huvuden för att förhindra dess inträngande i virket.
