Besättningen

 Den viktigaste personen ombord, jämte kaptenen, var superkargören. Det var han som hade det övergripande ansvaret över seglatsen. En superkargör bestämde i princip allt på skeppet utom när det kom till navigeringen. På det området var kaptenen fortfarande allenarådande. För att undvika konflikter och missförstånd mellan superkargören och kaptenen försiggick de flesta besluten i skriven form och de var väldigt artigt framhållna. Även till synes obetydliga förslag skrevs ned och skickades dem emellan.

Kompaniet var mycket restriktiv när det gällde att välja rätt person till denna befattning. Helst såg man att vederbörande hade en lång och solid merkantil utbildning. Många superkargörer började längst ned i trappkarriären som kadetter. Under resorna steg de i graderna, först till assistenter och senare till underställda kargörer. Karriären slutade inte som superkargör utan den gick inte sällan vidare i hierarkin och ledde till att vederbörande blev ledamot eller till och med direktör inom kompaniet.

En superkargör hade inte någon lön. Han var den enda på skeppet som inte hade vanlig lön. Istället fick han ersättning genom privillegiepenningar och andel av förtjänsten när lasten väl var såld.
                              


Men något som var gemensamt för alla på en ostindiefarare var att de var relativt välavlönade. En kapten hade vid mitten av 1700-talet 100 daler silvermynt i månaden. Förste styrman 80 daler smt. Andre till femte styrman pendlade lönen mellan 60 och 24 daler smt. Förste fältskären (läkare) hade 48 daler smt. Andre till tredje fältskären hade mellan 22 till 18 daler smt. Skeppsprästen hade 24 och skeppsskrivaren 20. Utöver lönen tillkom de så kallade privilegiepenningarna Förmodligen var en ostindiefarare den arbetsplats på 1700-talet som man gjorde sig bäst förtjänst på genom att slita ont.

Vidare hade besättningen förmåner som måste ha uppfattats som starkt verklighetsfrämmande för tiden. Bland annat fanns en så kallad armkassa som fungerade som hjälpkassa för fattiga sjömän (och deras anhöriga) som tjänstgjort inom kompaniet. Denna finansierades genom en liten avgift som togs ut vid auktionerna i Göteborg. Det fanns också en sorts livsförsäkring som försäkrade en änka den förolyckades lön.