Det krävdes mycket pengar, mod och inflytelserika kontakter, helst med kungliga förtecken, för att bedriva sjöhandel så långväga ifrån. För en ostindiefarare hade en mängd problem att bemästra under sin färd. Logistiken var mördande. Det fanns bara vaga kunskaper om stora delar av färdvägen och man var helt i vädermakternas våld. Dessutom riskerade man tampas med pirater eller andra länders handelskompanier som avundssjukt bevakade sina intressen. Någon hjälp vid tillbud fanns knappt. Ett skepp i nöd hade oftast bara sig självt att förlita sig på. Och ändå blomstrade handeln! Förklaringen var de enorma vinsterna som väntade vid lyckade hemkomster.
Hur gick då en resa till? Först drogs riktlinjer för var, när och hur handeln skulle bedrivas. Detta gav också kostnaden som oktrojen skulle ha. Sedan kontaktades konungen för utfärdandet av ett "privilegiebrev" som stipulerade kompaniets rättigheter (och även dess skyldigheter). Därefter lades beställningar på de skepp som skulle behövas, antingen de byggdes nya eller köptes begagnade. Det senare var ganska sällsynt. Skeppen skulle också specialutrustas för ändamålet och manskap anställas.
Sedan införskaffades handelsvaror, både inhemska och utländska, som skulle stå för exporten. Beroende på om seglatsen skulle gå till Kina eller Indien, anpassades varorna för sitt destinationsmål. (Eftersom endast fyra expeditioner avgick till Bengalien [Indien] så kommer jag bara att beröra exporten till Kina.) En stor del av exportartiklarna gick först till Spanien för att där komma åt de i Kina så eftertraktade spanska silverpiastrarna. (En enda ostindiefarare kunde erhålla 300 000 stycken silverpiastrar för sin last.) Handelsvarorna varierar med oktrojerna. Den första tiden var järn- och träprodukter (stångjärn, bandjärn, ankaren, yxor, hackor, bräder, möbler, etc) ett betydande inslag. Senare oktrojer var mer inriktade på klädestyger och livsmedel.
Väl i Kina inhandlades vad som kunde tänkas generera störst förtjänst i Europa. Diverse tésorter var utan konkurrens den viktigaste importartikeln. Té vägde lite, var inte utrymmeskrävande och såldes till sagolika priser. Och efterfrågan var alltid på topp! Andra eftersökta produkter var siden, tyger, medicinalväxter och naturligtvis porslin av alla de slag. (Uppskattningsvis 50 miljoner porslinsföremål importerades genom det svenska kompaniet.)
Vid återkomsten såldes alltsammans genom auktion till högstbjudande. Mycket hamnade i utlandet, huvudsakligen i Holland. Förtjänsten delades mellan intressenterna, bl a superkargören (som var lastägarnas representant på skeppet). Staten, eller rättare, konungen, fick också sin beskärda del. Även manskapet betalades bra efter 1700-tals mått mätt. Till och med den enklaste skeppsgossen kunde göra sig en hacka på ostindiefart.
