"Et 75-årigt handelsäfwentyr - fyldt af faror, död och ofantelige rigedomar."
Så skulle en svensk från 1800-talets början ha kunnat sammanfatta det svenska ostindiska kompaniets dramatiska historia. När den blågula flaggan för första gången visade sig i Kina 1732, hade händelsen föregåtts av mer än ett århundrade av planerande och misslyckande, parat med rent klanteri och makalös otur. Många handelskompanier hade hunnit komma och gå under denna tid. Ett fåtal gjorde kortvarig succé; de flesta passerade revy utan några djupare avtryck efter sig.
Redan 1626 hade det första privilegiebrev beviljats för ett sjöhandelskompani. Det var holländaren Wilhelm Usselinx som hade fått fullmakt för bildandet av ett "generalhandelskompani". Det var inte enbart riktat mot Ostindien. Det omfattade generöst nog hela "Asiam, Africam, Americam och Magellanicam", vilket i princip innebar hela den då kända världsbilden. Men ogynnsamma omständigheter, inte minst svårigheten att driva in tillräckligt med kapital, bidrog till att kompaniet fick inskränka sina handelsseglatser till europeiska hamnar. Något ostindiskt farvatten kom dess skepp aldrig i närheten av.
Det var främst utlänningar som strävade efter att upprätta en svensk ostindiehandel. Visst var svensken intresserad men riskerna avskräckte. Holländarna räddes inte det risktagande. De om några visste vilka rikedomar som väntade i Ostindien. Men även tyskar, fransmän, portugiser, engelsmän med flera nationaliteter var ivriga aktörer.
De mest exotiska pådrivarna var nog ett gäng sjörövare från Madagaskar. Under 1600- och 1700-talet var ön ett populärt tillhåll för europeiska pirater. England som länge störts av piraternas verksamhet igångsatte en i det närmaste utrotningskampanj. På kort tid fick bortåt en tredje del av piraterna dingla i repet. En del av sjörövarna sökte därför få fristad i Sverige mot att de bedrev svensk ostindiehandel. Ett avtal förhandlades fram men Karl XII:s plötsliga död vid Fredriksstens fästning omintetgjorde de planerna.
År 1731 fick äntligen Sverige som sista nation ett ostindiskt kompani. Men det berodde inte på något övernitiskt agerande från svensk sida. Återigen kom hjälpen från utlandet. När det österrikiska Ostendekompaniet tvingades till likvidation frigjordes mycket kapital och sakkunskap som letade sig till det svenska kompaniet. Utan denna hjälp, och den envetne skotten Colin Campbells ansträngningar, skulle Sverige med största sannolikhet aldrig ha ingått i de ostindiska kompaniernas framgångsrika saga.
