Trots att Sverige år 1731 blev den sista sjöfartsnationen i Europa att få ett ostindiskt kompani fanns tankarna om ett dito långt tidigare. De sagolika skatter som de utländska handelskompanier genererade, både för de aktieägare och de nationer som understödde dem, fann gillande hos svensken. Men de som var mest intresserade av ett svenskt kompani var faktiskt utländska handelsmän. Eftersom kompanierna var slutna affärsrörelser där endast ett fåtal priviligierade var inbjudna så uteslöts många förmögna och mäktiga från sina respektive länders handelskompanier. De såg med avund vilken avkastning kompanierna hade och letade sig utomlands efter liknande möjligheter. För att hålla konkurrenter borta från det egna kompaniet så förbjöd många länder sina medborgare att involveras i utländska kompanier, så deras medverkan fick oftast maskeras genom bulvaner och annat hemlighetsmakeri.
Ett par decennier in på 1600-talet hade ryktet om de fabulösa rikedomar som dessa ostindiska kompanierna skapade börjat få fotfäste i Sverige. När den holländske köpmannen Willem Usselinx framlade ett förslag för den svenske kungen Gustaf II Adolf om inrättande av ett dito så lyssnade kungens öron med stort intresse. Men Usselinx var inriktad på handel mot Västindien, dvs Amerika. Han hade i sin ungdomsdagar gjort sig en förmögenhet på sina handelsresor till Portugal och Spanien. Dessutom hade han fått en ingående kännedom om Spaniens koloniala engagemang. Han hade försökt få sitt hemland att efterskapa en lika framgångsrik handel, dock utan att använda sig av spanjorernas "affärsmetoder" som mer eller mindre gick ut på att förslava och plundra. Men holländarna, som var i krig med Spanien vid tillfället, föredrog att tillskanska sig de spanska kolonierna med våld och var inte intresserade av Usselinx förslag. Han vände sig då till Sverige som på rekordtid gav honom fullmakt för ett kompani.
År 1626 utfärdade kungen en oktroj på 12 år för det nya bolaget som officiellt hette Generalshandelskompaniet. Kompaniet skulle inte bara sörja för handel utan även "til christen religion kunne förde blifwa". Man ville alltså värna om såväl den andliga välfärden som affärsuppgörelserna för de exotiska folkslagen, vart man än träffade på dem. Bolaget gavs rätt att verka över hela världen, vilket sedermera kom att påverka dess namn i lustig riktning. Det kom omväxlande att kallas för Södercompagniet, Söderländska-, Västindiska- Ostindiska- samt Indiska kompaniet. Många av villkoren skulle senare anammas av kommande handelskompanier, bl a att utskeppningshamnen skulle vara Göteborg, att återkomsten skulle ske i samma stad, att kronan skulle skydda dess verksamhet, stå för byggandet av försvarsverk, etc.
Bolaget fick stor framgång - på pappret. De förnämsta i riket tecknade sig för betydande belopp. Det var alla; från ledamöter av ridderskapet och riksrådet till präster och biskopar. Men även borgerskapet och de bredare lagren uppmanades genom plakat i självaste kyrkan, att teckna sig aktier för "detta härliga wärck". Uppmaningen hörsammades och offervilligheten var stor. Men när alla teckningsrätter skulle omvandlas till kontanter uppstod problem. Det visade sig att folk föredrog att hålla sina besparingar i trygg förvaring på kistbotten snarare än att satsa de på ett handelsbolag. Usselinx tvangs till omfattande indrivningsresor kors och tvärs över landet för att samla in beloppen. Trots det räckte inte pengarna till utan han fick utsträcka sina tiggarresor till Finland och de svenska östersjöprovinserna.
Som om läget inte var illa nog så drog kungen ut i det trettioåriga kriget, som då var inne i sin andra fas. Bedömningen gjordes att skeppen för Usselinx´ handelskompani bättre behövdes för krigiskt bruk. Man samlade ihop medel för att sätta 16 skepp i bruk för sjöhandel men utrustade dem för krigsbruk ifall behovet skulle uppstå. Under ett antal år skedde en sjöhandel men krig och politik oro ledde till att man mestadels höll sig till europeiska kuststäder. Men även om Usselinx` aldrig fick sin idé realiserad lade den ändå grunden för kommande ostindiska kompanier.
