Efter alla misslyckande att för svensk räkning upprätta en ostindisk handel sjönk planerna på ett dito i dvala. Sverige var ett land som befann sig i ett konstant krigstillstånd. Freden tycktes aldrig vara lång nog för att man skulle kunna koncentrera sig på annat än förberedelser för nya krig. Då dök det upp en intressent som var minst sagt udda. Det var en representant för ett gäng sjörövare som var beredda att bekosta och driva ett svenskt ostindiskt kompani mot kravet att få fri lejd i landet. Sverige visade intresse för tanken och man inledde förhandlingar med piraterna.
Piraterna hörde hemma på Madagaskar och var en rest av de många kaparkrigen som bedrevs till sjöss under mestadels 1600-talet. När kaparkrigen dog ut övergick många till rent sjöröveri. En kapare var annars en "legal" sjörövare som fått klartecken från sitt land att kapa andra nationers handelsfartyg. Men oftast var gränsen mellan kapar- och piratverksamheten flytande. Med tiden blev de synnerligen välutbildade i yrket och hade livserfarenheter från alla världshav. De kom att samlas på knutpunkter för handelsfärderna där de bekvämt kunde invänta fullastade ostindiefarare, inte sällan med en last av övervägande spanska silverpiastrar. (Ett enda skepp kunde ha 50-80 kistor med silver.) En sådan knutpunkt utgjorde nordöstra delen av Madagaskar. Ett handelsskepp som seglade från Kapstaden och satte kurs österut mot Ostindien hade all anledning att se sig om över axeln.
Piraterna kom med tiden att bli så framgångsrika att de till slut hade en hel flotta av piratskepp samt egen hemmahamn. Deras antal har uppskattats till två tusen, huvudparten europeiska män. Med tiden hade de samlat på sig stora rikedomar och kände sig frestade att investera dem i lagliga projekt. (De hade också stora problem med såväl det osunda afrikanska klimatet som de många krigshoten från infödingarna.) Problemet var bara att de alla riskerade galgen om de återvände till Europa. De hade ju regelbundet plundrat deras skepp. Det var därför de hade vänt sig specifikt till Sverige som inte hade något ostindiskt kompani. Dessutom hade Sverige den kände krigarkungen Carl XII som var avskydd i större delen av Europa. Det var inte troligt att han skulle hörsamma några hjälprop från drabbade kompaniers hemmanationer.
Piraternas anbud gick ut på att de ställde 25 skepp till förfogande jämte en summa om 500.000 pund sterling, vilket representerade en astronomisk summa för ett utblottat land som Sverige. Dessutom lovade de 50.000 dito till den individ som kunde genomdriva deras begäran. Carl XII befann sig utomlands vid tillfället så begäran fick dras inför riksrådet vilket fann förslaget synnerligen gott. Begäran framlades kungen när han kom till Stralsund men stadens belägring hindrade ett entydigt svar. Och kanske var heller inte Carl XII så begeistrad att ha sjörövare som officiella handelsmän för svensk räkning. Hursomhelst självdog förslaget och försvann från dagsagendan.
Men ett par år senare, 1718, hade situationen vänt. Piraterna på Madagaskar var hårt ansatta av britterna som jagade och hängde pirater i mängder (uppskattningsvis avrättades en tredjedel av piraterna) och Carl XII krigslycka var på tillbakagång sedan länge. Båda behövde varandra så när piraterna framlade förslaget pånytt, och dessutom sockrade med totalt sextio rikt lastade skepp, kunde Carl XII inte annat göra än att betrakta det som en gudasänd gåva.
Men snart uppstod problem. Carl XII ville att sjörövarnas penningar skulle gå omvägen genom svenska banker innan staten fick dem. Men svenskt bankväsendet var allt annat än tillförlitligt och myntförhållandena var högst osäkra i de rådande krigstiderna. Så piraterna hade sina betänkligheter. När sedan Carl XII strax därpå stupade i Norge avbröts förhandlingarna. De återtogs visserligen igen året efter och en ny överenskommelse slöts efter ett par år. Men det blev ändå inget ostindiskt kompani. Folk misstrodde hela företaget och trodde inte på piraternas omvändelse till hederliga köpmän. Och det bådade heller inte gott för ett besegrat Sverige att husera eftersökta brottslingar från stormakter som Storbritannien, Spanien och Holland. Till slut rann allt i sanden och piraterna drog sig tillbaka till sina nejder.
