Några decennier efter att Usselinx´ kompani likviderats gjordes nya försök till ostindiehandel. Återigen var det en utlänning som var den tongivande kraften. En handelsman från Hamburg vid namn Erlenkamp framkastade år 1661 förslaget att grunda ett kompani med det mäktiga holländska dito som förebild. Men det fanns en väsensskild avvikelse; färdvägen mot Ostindien skulle inte gå den normala routen utan norrut. Istället för den långa sjövägen runt den afrikanska kontinenten, en lång avstickare till Sydamerika följande passadvinden, samt den tröstlösa vägen genom Indiska oceanen, så skulle skeppen fara mot Norra ishavet, följa den sibiriska kustremsan, nedåt genom Berings sund och förbi Japan och ned till Kina och Indien. Som en extra bonus skulle all nyupptäck (!) mark tillfalla Sverige.
Resrutten var inte utan fördelar. Dels förkortades resan med minst två tredje delar (och får man förmoda; ett liknande utfall vad beträffar kostnaderna), dels slapp man såväl pirater som andra ostindiska kompaniers skepp som avundsjukt bevakade sina intressen. Det var inte ovanligt att främmande kompaniers skepp beslagtog andra handelsskepp om så tillfälle gavs.
Men färden hade också en uppenbar nackdel; ingen hade någonsin företagit en sådan färd, och det av förklarliga skäl. Under vintern är stora delar av havet täckt av packis och ett ständigt mörker är närvarande. På sommaren smälter visserligen hälften av isen bort men det lämnar ändå endast ett smalt passage. Det skulle dröja ännu drygt 200 år innan det första skeppet klarade av det vågstycket.
Trots svårigheterna hade inte heller detta Ostindiska kompaniet problem med att fånga intressenter. Dock blev rörelsekapitalet (insamlade medel) väsentligt mindre än i det förra kompaniet. Pengarna räckte endast till för att införskaffa och utrusta två skepp. Men återigen satte krig käppar i hjulet. Oroligheter i Europa gjorde att man inte vågade släppa skeppen utanför kontinenten.
