Exportvarornas beskaffenhet varierade över tid. Man valde sådana som det för tillfället fanns mest förtjänst i. Ibland antog man fel och då fick just den varan stryka på foten inför nästa seglats. Exporten varierade också efter vilken destinationsort skeppen var ämnade för. Suratte i Indien köpte stora kvantiteter svenskt järn. Eftersom de flesta seglatserna gick till Canton och kineserna föredrog spanska silverpiastrar som betalningsmedel för sina varor, måste en del av exporten först gå till Spanien. Där utbyttes varorna mot kistor fulla av spanska mynt. Det är oklart hur stor del av exporten som omvandlades till kontanter i detta skede. Förmodligen var det lejonparten då kistor borde vara en betydligt bättre transportvara än långa stänger eller tunnor med bly. För det faktum talar också att det är känt att ostindiefararna skeppade iväg otaliga kistor med silver från Spanien.
Från de första åren finns inga redogörelser för vad man exporterade men mot slutet av 1730-talet blev stång- och bandjärn en stor exportprodukt. Under 1740-talet verkar klädesplagg, huvudsakligen utländska, ha ersatt järnprodukter som förnämsta exportvara. Även bly seglade upp som storprodukt under denna tid. Utöver stapelvarorna fanns det även utrymme för andra varuslag. Från år 1746 finns uppgifter om bl a 47 åmar franskt vin, 30 åmar franskt brännvin samt (!) 6 st madrasser. Sådana kvantiteter var förmodligen avsedda som gåvor, eller för den delen, mutor i Kina.
Under nästan hela 1750-talet turades bly och kläden om att vara den viktigaste exportvaran. År 1752 blev bly den ojämförligt största exportprodukten, nästan tre gånger större än nästa produkt som var kläden. År 1753 tycks järnprodukter kortsiktigt ha gjort rentré. Det finns uppteckning om stångjärn, stål, spik, bandjärn, järnankare, järnringar, yxor, huggjärn, borrar, jordhackor, fiskkrokar, med mera. Bly var fortfarande en stor exportvara. Detta år började man också exportera en mängd livsmedel, bl a smör, sötmjölksost, vetemjöl, risgryn, skorpor, russin, skinka. En laddning bössor och pistoler från England fick också trängas i lasten. Den största posten var dock perpetuum från Alinsås fabrik. Resten av 1750-talet blev bly åter den största exportprodukten med som tidigare kläden på andra plats.
Från 1760-talet finns få uppgifter. Även från 1770-talet är uppgifter om exporten av det rudimentära slaget; små kvantiteter kläden, viner från Frankrike, Portugal, Spanien och Tyskland (Rehn). Lite svenskt porslin och en hel del ostindiskt porslin. Det senare får man anta uteslutande var avsedd för den spanska marknaden.
På 1780-talet började man exportera lite möbler, speglar, glas, lampor, etc. Antalet är så få att man får utgå ifrån att det rör sig om gåvor till kinesiska ämbetsmän, snarare än handelsvaror. Bly är återigen den värdefullaste exportvaran, dock bara vart tredje år ungefär. De övriga åren är det viner, främst franska sådana, som den största förtjänsten ligger på. En del fisk dyker också upp i förteckningen över exportvaror, bl a lax, gädda, anjovis, stockfisk. Mot slutet av decenniet kommer även kvastar, penslar och borstar in i bilden.
På 1790-talet dyker två nya poster upp som de viktigaste exportvarorna. Ena posten är koppar & mässing och den andra är järn & stål. Dessa båda poster tävlar i att vara främsta exportvara under hela decenniet. Linnevaror seglar också upp som en flitig exportvara. Nederlagsvaror exporteras också i stora mängder.
1800-talets första decennium blev det sista för svenska kompaniet. Förutom år 1801 då linnevaror lämnade störst förtjänst så blev det återigen järn & stål den dominerande posten i exporten. År 1805 slutar förteckningarna över exporten, så de sista skeppslasterna finns inte upptagna här.
